Sitter här hemma. Det är sent. Alla i huset sover och hästarna i stallet har för länge sedan fått sitt hö. Har precis hittat ett gammalt brev jag skrev för över elva år sedan. Raderna får mig att minnas ett sammanhang som fyller mig med så mycket värme och skratt... ungdomarna och mitt gamla team - en fältare, två lärare, en elevassistent, en fritidsledare och en rektor. Själv var jag anlitad som projektledare och ansvarig för den psykosociala behandlingen för 16 ungdomar i ett kommunalt samverkansprojekt.
Teamet och jag skulle strax ta emot dem. Vissa kallade dem för "ungdomar i riskzon” andra sa "elever med särskilda behov" - för egen del var de unga människor som vi vuxna på ett eller annat sätt hade svikit.
Innan vi slog upp dörrarna skrev jag brevet till teamet i ett försök att via en metafor fånga en del av det jag upplevde var viktigt att vi kom ihåg nu:
Till teamet
Det kommer handla om ungdomarna, men lika mycket om dig och mig. Det kommer handla om deras känslor lika mycket som dina och mina. Det kommer handla om alla slags känslor färg, form och intensitet. Återkommande, vad tillhör vem? Hur då? Vad göra sen?
Det kommer bli en fråga om att finna rätt i detta känslohav. Särskilja saken från känslan och inse att han är han, hon är hon, du är du och jag, jag.
Nu är det dags vi ska ge oss ut på en lång seglats! Solen kommer stråla skimrande, havet ligga stilla och vindarna mjukt föra skutan fram. Vi kommer även möta regn och rusk, känna tröttheten tära och kroppen frysa, för att morgonen därpå vakna upp till stillhet och fåglars sång. Det känns helt enkelt underbart att leva!
Kommer vi ihåg vad vi sa?
Den ena riggar segel, den andre lägger kurs, den tredje lagar frukost och den fjärde ligger tacksamt och fortsätter sin vila. Pang! Det dundrar till, där kom blixten och där en till. Det stormar, viner, utrymmet är plötsligt nu mycket litet. Nu gäller det att ha is i magen och ha sikten klar, plötsligt är vi här, just här, där vi möter de meningar och tankar vi tidigare utbytt i förberedande syfte. Kommer vi ihåg vad vi sa?
Vi hade modet att slänga tampen från bryggan och ge oss ut, men nu testas orden och hållbarheten. Nu testas tilliten och erfarenheten.
Vi behöver samarbeta snabbt och effektivt, smidigt och lätt. Vi behöver känna tillit till det som är och även ha beräknat att någon kan bli sjösjuk. Här kan vi vara sårbara inför oss själva och varandra. När stormen lagt sig behöver vi säkerligen gå undan ett tag, finna stillhet och ro, tillåta eftertänksamheten reflektera. Sedan återvända. Återkoppla. Och även kanske ställa frågor om varför någon höjde rösten.
Vi behöver bli lyssnade på, få säga hur det kändes när vi i stormens vind blev trampade på både fot och lem för att inte tala om när bommen slog i huvudet!
Foto: Tina Lundberg Åshén
Vi behöver ta lärdom för nu, och stå än mer förberedda. När det stormar och viner det är då vi verkligen kommer behöva varandra. Och kanske även efteråt förlåtna. Tar vi då emot? Eller anklagar vi istället?
Dessa tankar och frågor kan tyckas avlägsna nu när vi packar vår skuta, solen strålar skimrande och skrattet råder.
Hjälper aldrig att klandra
Just nu kanske det även kan kännas avlägset att tänka på att vi kan komma att stå mycket sårbara, nakna och sköra när stormen viner, regn och rusk beträder scenen. Vi kan komma säga saker och agera på sätt som vi icke förut kände till som vi efteråt kanske önskar att vi haft ogjort.
Om denna stund kommer, minns då när självförebråelser råder, det hjälper aldrig att klandra vare sig oss själva eller den andre. På så vis finner vi aldrig någon lösning.
Den utsträckta handen
Jag vågar även påstå att vi sannolikt kommer att behöva den där utsträckta handen och varma famnen. Vi kommer behöva varandra i tillgänglighet, igenkännande och icke dömande, och ständigt komma ihåg att vi själva är ansvariga för vad vi gör med våra upplevelser, tankar och känslor. Att vi är ansvariga för våra val och vårt förhållningssätt.
Min önskan är att tillåta oss detta. Att vi får vara människor före allt annat, människor med hopp, drömmar och längtan, människor där alla känslor får finnas.
Vi ska ut och segla, snart är det dags. Jag ska göra mitt bästa och vågar även påstå att jag vet att även du kommer så att göra. Jag vågar även säga att det kommer komma stunder då du tyckt att jag gjort orätt, att jag riktat kursen åt ett håll då du ansett en annan. Ja, vi kommer ha våra konflikter, räkna med det. Ja, jag kommer stundom misslyckas med att leva upp till min egen ambition. Och ja, jag kommer göra fel. Ambitionen är att vi hittar rätt i allt detta, möjligheten att parera finns alltid given.
Stå fast kvar
Tillsammans med dig och de andra vill jag samskapa en seglats där vi styrs av varandras goda vilja, värme och engagemang. Därmed utesluter det inte att det är essensen av vårt innersta som måste styra. Här i ligger ansvaret i valet vi har gjort när vi har valt att arbeta med ungdomar.
Vi behöver minnas känslornas hav och stå fast kvar. För exakt här avgörs om vaggan är trygg. Det är exakt här vid kontaktgränsen, i mötet mellan två människor, som ÄR den springande punkten för vilken form av utveckling som ska äga rum.
Låt oss tillsammans skapa den trygga vaggan för våra ungdomar att växa i. Låt oss finna den konkreta strukturen som ger stadga och stabilitet åt tillvaron. Låt oss finna den djupt inom oss själva.
Jag vågar påstå, att en dag då vi blickar bakåt och minns, kommer vi uppleva att ingen av oss är som förut. Jag vågar även påstå att vi har tillryggalagt mer kunskap om vad lyssnandet har att lära, vad tid, förståelse och vad närvaro har med tillståndet kärlek att göra.
Nu!
Nu finns ett nytt gäng vid min sida. Nu är det dags för Nyhetsbyrån att beträda den offentliga arenan. Och exakt samma sak vill jag skapa här.