De tvingades lämna ifrån sig sin lilla dotter

– Det är hemskt… det är väldigt hemskt, det känns ungefär som att socialtjänsten har gått in och ryckt ifrån mig mitt eget kött och blod, fortsätter Lisa.

De unga föräldrarna, Lisa 22 och Magnus 33 år, får träffa sin dotter en halvtimme till en timme i veckan sedan de tvingades lämna ifrån sig henne till den nya "fostermamman".

– Efter den sista augusti vet vi inte hur ofta vi får träffa Emilia.

Fick inget stöd

När Lisa och Magnus lämnade sin dotter för några veckor sedan till fostermamman, fick de inget stöd av socialtjänsten efteråt.

– De lämnade oss i så dåligt skick, vi var jätteledsna när vi hade lämnat ifrån oss vår lilla Emilia, men de åkte bara härifrån. Efter några dar fick vi åka och hälsa på henne, då gjorde de samma sak igen.  

– Har ni fått några stödsamtal nu?

– Nej, vi har inte fått någonting, inga samtal, inga inskolningsmöten, inte heller några uppföljningsmöten.

– Hur mår du just nu?

– Jag är väldigt ledsen och upprörd, men min pojkvän och jag försöker ändå ta timmarna som de kommer.

– Har fosterhemsmamman några egna barn?

– Nej hon har inga barn tidigare, men hon ska få ”en hemma-hosare” som hjälper henne.

Var för tystlåten

Fem dagar efter att Emilia hade fötts fick den lilla familjen flytta in på Birkahemmet i Göteborg. Efter att ha varit där i två månader blev det sedan förlängt.

– Varför då?

– De tyckte att jag behövde vara där längre för att kunna bilda sig en uppfattning om mig. De tyckte att jag var för tystlåten och inte sa så mycket, när det sedan blev förlängt fick jag börja gå i behandling.

– Vad fick du göra då?

– Samma som förut, de tittade på hur jag var som mamma. De ville vara 100 procent säkra på att vi klarade oss själva hemma.

– Vad kom de fram till?

– De kom fram till att vi behövde stöd i och uppstöttning i vår föräldraroll så att vi kunde växa i den.

Satt och tittade och påpekade fel

– När vi kom hem fick vi ”en hemma-hosare” som satt och tittade på oss och sa till oss hur vi skulle göra, men det mesta vi gjorde var fel. Det var fel när vi sjöng för Emilia, det var fel när vi ville gå på promenad, när jag ammade och gav tillägg och matportioner så var det fel med det med.

– Vad hade ”hemma-hosaren” för utbildning?

– Det vet jag inte.

Familjecentralen tyckte det fungerade

– Vi var även vid Familjecentralen i Munkedal, där tyckte de att det fungerade bra för oss, men de sa att det var några saker som vi behövde tänka på.

– Som vad då?

– Bland annat ansåg de att vi skulle ha mer ögonkontakt med Emilia och vara mer i stunden här och nu med henne, men i det stora hela tyckte de att det fungerade bra.

Familjebehandlaren var missnöjd

– Familjebehandlaren vid socialkontoret tyckte däremot inte att det fungerade i hemmet och i vår vardag. Hon tyckte det luktade illa och var smutsigt hemma hos oss. Själv tänker jag att man inte kan hålla hemmet i topptrim när man har ett litet barn som går i första hand.

”Du finns inte”

– Magnus har tagit väldigt illa vid sig av alla dessa åsikter och tankar de har om oss, det har varit oerhört påfrestande och jobbigt för honom. Ingen har lyssnat på honom, utan det har varit ungefär som att ”du finns inte”.

– Han har varit sjukskriven sedan de tog Emilia ifrån oss, han orkar inte se eller träffa andra barn just nu, det är verkligen jättesvårt.

Birkahemmet igen

– I maj gjorde de ett akutomhändertagande på Emilia, så då fick vi åka till Birkahemmet igen.  

– Vi fick inte gå ut med henne själva, utan om vi gick utanför dörrarna så fick vi lämna henne till personalen, däremot fanns en innegård där fick vi vara med henne.

Vann i förvaltningsrätten

– Vi vann i förvaltningsrätten och fick LVU-placeringen upphörd, men socialtjänsten gjorde klart för oss att vi skulle vara kvar på Birkahemmet för att de skulle ansöka om ett nytt LVU, så vi blev kvar.

Förlorade sedan

Socialtjänsten ansökte om ett nytt LVU och vann gehör.  Då fattades beslut om att Emilia skulle placeras.

– Hur tänker ni framåt?

– Vi har överklagat till kammarrätten och skall upp dit i september. Nu har vi två advokater, varsin - vi vill ha hem vår dotter.

BAKGRUND:

Lisa 22 och hennes syster Sara 21 fick för drygt 10 år sedan diagnosen autism efter att ha ingått i ”Flick-projektet” som drevs av professor Christopher Gillberg. Därefter har det pågått en helvetes kamp med socialtjänsten och i vissa fall också med skolan. Mobbningen var  ett faktum under flickornas skolår.  Lisas klasskamrater kunde kasta lera på henne, doppa hennes kläder i vattenpölar, lägga häftstift på hennes stol, limma fast bänklocket, gå igenom hennes ryggsäck och kalla henne för en mängd tillmälen. Men  lärarna fortsatte att hävda att de inte hade sett eller hört något.

De två systrarna blev gravida ungefär samtidigt. När de bad barnmorskan om stöd i sina hem och berättade om sina tidigare diagnoser sammankallade barnmorskan till nätverksmöte. Barnmorskan, LSS-enheten, socialtjänsten, familjeförskolan, hab-teamet och ungdomsmottagningens kurator träffade de Lisa och Sara och deras mamma Marianne. Då fick de besked om att de ville ta barnen när de fötts. "Om mina döttrar nekar till detta, vad händer då, hade Marianne undrat. Socialsekreteraren hade svarat ”då kommer kommunen bli orolig och göra en anmälan". Fem dagar efter att Lisa och Sara  hade fött sina barn, placerades de på Birkahemmet i Göteborg.

* Namnen är fingerade.