Hur en familj traumatiseras av krig och nu även här

– Det var i september 2009 jag träffade Raija och hennes pappa för första gången, då var Raija nio år. Jag kommer ihåg att hon inte lyfte blicken en enda gång under det samtalet, säger Laila och berättar vidare om det telefontolkade samtalet hon hade med dem.

Syftet med samtalet var att få en bakgrund till familjens situation och att Laila kunde förklara sin metod och erbjuda dem sitt stöd. Familjen hade bott i Göteborgstrakten ett år innan de hade kommit till Söderhamn, varför de hade förflyttats visste hon inte.

– Pappan kunde tala engelska och berättade att han hade varit taxichaufför i sitt hemland, men när han såg leksakspistolen och de små plastkrigarna jag använde i lekrummet sa han att jag absolut måste ta bort dem om Raija skulle komma.

Laila började berätta om innebörden och tillvägagångssättet hon hade när hon arbetade med krigsdrabbade och traumatiserade barn.

– Barn använder ju leken och den skapande verksamheten för att uttrycka sig, och det är just det som jag använder mig av som verktyg, försökte Laila förklara för Raijas pappa.

– Jag minns att jag sa att Raija skulle få möjlighet att gestalta och bearbeta sina upplevelser och berättade vidare om att barn väljer själva vad de vill leka, och hur de vill leka - och att det utrymmet är viktigt att ge. Det viktigaste är att barnet får verktyg att kunna uttrycka sig på sitt eget sätt, anpassat till sin egen utvecklingsnivå. Ett barn kan ju inte sätta ord på upplevelser som de har varit med om, om de inte förstår orden.

– Jag betonade också att han som förälder väljer att tacka ja eller nej till stödet, men om han valde att komma med Raija var det viktigt att han försökte lita på mig.

Den skapande verksamheten börjar 

Vid Raijas första besök satt hon helt ihopsjunken med nedslagen blick, och pappan var med efter att han önskade det. Medan Laila visade Raija runt i rummet, tittade hon bara tomt framför sig.

– Då föreslog jag att jag kunde rita av henne och sa ”nu ritar jag av dig”.

Laila ritade en enkel teckning och när Raija sedan såg den log hon.

– Jag fortsatte mina konstnärliga försök med att rita av min familj. Då vaknade Raija till och ritade av sin bror.

Tilliten växer fram

Raija kom troget till Laila varje vecka, vid något tillfälle möblerade hon i dockskåpet, men för det mesta ritade och målade hon. Vid ett tillfälle målade Raija ett slott där prinsessan Laila bodde.

– Jag uppfattade gesten som ett sätt att visa mig tillit och förtroende.

Hela tiden satte Laila ord på det hon såg att Raija gjorde, utan att tolka eller fråga. Efter hand upplevde Laila att hon var så pass trygg i situationen att Raija till och med började skoja med henne.

– Hon kunde exempelvis ruska på huvudet när vi sa ”vi ses om en vecka” och sekunden efter glittrade hennes ögon och hon log och nickade jakande för att förmedla att hon visst kommer.

Efter cirka 5 månaders arbete visade Raija Laila sin läpp med ärret efter slaget från påken. Hon visade med gester och teckningar att hon hade blivit slagen av en vuxen man medan ögonen fylldes av tårar.

Genombrottet i mitten av april

Den våren misshandlades Raijas lillebror 4 år gammal i familjens flyktingboende i Söderhamn, Raija själv gick i skolan av och till, men var ofta frånvarande. Ibland hade hon sin 12-åriga storasyster med sig till Laila som ”språkrör.”

– Så kom genombrottet i mitten av april, då ritade Raija de mardrömmar hon hade om Kosovo, människor sköts, blod rann, bomber föll. Vid samma tillfälle ritade hon vad som hade hänt när hon och hennes pappa anfölls av männen med påkarna. Efter denna stund började Raija tala. Hon talade långsamt och stammade svårt.

– Det var djupt omtumlande för min egen del, trots det behöll jag mina lugna bekräftelser och nickningar. Raija själv verkade lättad över att ha delat med sig av sina upplevelser och att hon vågat och orkat börja tala.

– Vid vår nästa träff målade Raija med vattenfärger. På teckningen målade hon solen som lyste över huset, och färggranna fönsterkarmar, röda äpplen på ett äppelträd och en hund.

Stora framsteg hela tiden

Raija fortsatta att komma till Laila varje vecka och gjorde hela tiden framsteg. Det fungerade allt bättre i skolan och hon var med på brännboll och andra aktiviteter som hon tidigare hade avstått ifrån.

– Raija och jag fortsatte att träffas veckovis även när skolan hade slutat för terminen. I början av juli ordnade jag en badutflykt för ”mina” asylsökande barn och Raija och hennes syster var med.

Det var härligt att se hur Raija spelade fotboll och åt glass precis som alla de andra barnen, att det skulle vara möjligt hade Laila inte kunnat tänka sig hösten innan.

Pappan på sjukhus

Parallellt som Raija under våren träffade Laila hade familjen i slutet av april fått sitt andra negativa besked om att inte få stanna i Sverige.

– De lyckades byta advokat och hoppet börja spira igen. Strax därpå fick de även besked om att de kunde få flytta till en lägenhet ett par mil utanför centralorten .

Men exakt vid detta tillfälle när beskedet om lägenheten kom, låg Raijas pappa inlagd på sjukhus efter en bilolycka. Eftersom det var han som fattade besluten i familjen, vågade inte övriga i familjen tacka ja. 

Några dagars varsel

– Med några ytterst få dagars varsel förflyttades familjen istället till en liten ort i Värmland . Lördagen strax efter den lyckade utflykten ringde Raijas pappa och berättade att de på måndagen skulle förflyttas och nu ville Raija ta adjö.

Laila och Raijas pappa bestämde att de skulle träffas i lekrummet dagen därpå, på söndagen. När de träffades ville inte Raija släppa taget om Laila, hon bara grät.

– Det var svårt.

Raija har tystnat

– Under det knappa året som gått sedan dess, har jag haft telefon och brevkontakt med Raijas storasyster. Raija har gått i skolan, men hon har tystnat igen.

Nu i april fick familjen definitivt besked om avvisning. De hade råtts att skriva under ett dokument för att slippa polishämtning. Eftersom familjen ”gått med på” återvandring har de blivit lovade en penningsumma av Migrationsverket när berörd myndighet i Kosovo kan bekräfta att de har återvänt.  

– Detta hände för en dryg vecka sedan, och jag har fortfarande inte hört något. Vi var några som sparade ihop till en slant så de skulle ha till mat de första dagarna.

Raijas namn är fingerat.

FAKTA

Raija och Laila träffades 1 ggr/ vecka, samma dag och tid, i ett lugnt rum utrustat med ett förskolematerial samt skapande material.

Laila är lågstadielärare, specialpedagog, lekpedagog och har en magisterexamen i pedagogik. Metoden hon har deltagit i utvecklingen har hon 35 års erfarenhet av, varav 18 år med flyktingbarn med annat modersmål.